Halmstad 071026
Simon ville så gärna köra Guitar Hero på resan. Jag hade lyckats skaffa en
dvd-spelare med två skärmar som vi nog skulle kunna koppla ihop med
PS2-konsollen. Jo, det var ju många timmar i bil vi hade framför oss.
Först en spelning i Halmstad, och sedan dagen efter i Vindeln utanför
Umeå. Så Guitar Hero lät ju inte helt fel.

När jag och Josef kom fram till Hungry Moses var resten av bandet redan
där. Det var ett mysigt café mitt i Halmstad där förbril aktivitet pågick
för att få allt i ordning innan öppningsdags.

Frågan var hur publiken skulle vara ikväll. Var de lugna och harmoniska
tedrickande studenter som avlyssnade musik stillsamt vid sitt bord, eller
var de av det vildare slaget som inte kan sitta still när trummor, bas,
gitarr och sång klingade. Det återstod att se, men lokalen inbjöd nog till
det förstnämnda.

Jag och Simon försökte koppla ihop Playstationet med skärmarna medan vi
väntade på konserten. Bilden fick vi fram, men det var värre med ljudet.
Och spela Guitar Hero utan ljud kändes inte direkt klockrent, så vi fick
nog klara oss utan det på resan.

Louise och hennes gitarrist spelade lugnt och stillsamt medan folket
började strömma in i lokalen. Musiken påminde lite om Linda och Jojjo Ulmå
från Alingsås. Vi tog oss en god baguette en präst och en pastor blev
intervjuade i soffgruppen.

Ja, hur skulle publiken reagera på vår musik? Under kvällen var det ju en
soft stämning. Men när vi drog igång hade publiken softat klart. De tog
sig över det staket som skilde borden från scenen och röjde loss totalt.
Ingen Halmstadbo kunde sitta still när Simon började plåga trumskinnen.
Och det ska också nämnas att Simon spelade på med full energi trots att
han några veckor tidigare brutit höger nyckelben. Det var en magisk
konsert där Kite och publik blev ett.

Kring skivbordet efteråt hade flera trevliga samtal. En punkare var inte
kristen, men tyckte om att vara på kaféet för han hade tröttnat på att
supa. En Svartrockare köpte båda våra skivor och berättade att han
lyssnade mycket på hardcore electro, var nyfrälst, hade svårt för kyrkan,
men älskade sin bönegrupp. Några tjejer tackade för vår konsert och
tyckte att vi bjöd in publiken på ett bra sett, och försökte inte vara
några divor som stod på några piedestal.

Vi packade ihop våra grejer, tackade arrangören för ett bra arrangemang
och sedan bar det iväg 120 mil norrut till Vindeln.
/David